fram och tillbaka, ut och in, hit och dit, mitten och emellan, vet inte vilken ruta jag ska stå på, den eller den, till höger eller till vänster.
Förvirringen råder och det är tydligt att det inte kommer nå någonstans, så länge som jag inte finner en lösning inom kort, en lösning på denna förvirring om fram och tillbaka, ut och in, hit och dit eller om det är mitten och emellan.
Jag lämnar och du raserar, förstör allt som någonsin funkat, att du raserar för dig är fine, gör det om det får dig att känna dig tillfredsställd, men tänk på henne, hon som sitter mitt emot dig vid köksbordet och berättar om sin skoldag, frågar frågor som det ibland knappt finns svar till, hon som ler som en ängel, hon som skrattar och inte vet något om den grymma verkligheten som svävar förbi utanför det blöta köksfönster, hon som inte vet vad som väntar i spöregn av lögner och svek.
Hon förtjänar inte de, hon förtjänar inget annat än rosenblad och lukten av nytvättat, att höra jag älskar dig som kommer från hjärtat och att få skratta från magen när hon springer ute i parken och leker.
Den fina tjej som aldrig fått smaka på verkligheten, förutom den verklighet du visar henne.
Men du raserar, du släpper taget om vett och etikett, du har ingen aning om hur mycket du lika gärna kan rasera hennes vackra verklighet, gör för guds skull gör inte så mot henne.
Jag tänker inte ansvara för ditt raserande, jag anmälde mig inte frivilligt för det, det va ingen som knackade på och bad om lov och även om det hade skett hade jag tackat nej.
Vi båda vet att det inte funkade, vi vet hur vårat sista år såg ut, men ta inte ut det nu på något oskyldigt.
Jag ha aldrig någonsin velat någon så väl som nu och har heller aldrig känt mig så maktlös.
Förvirringen råder inte för att jag inte vet vart jag ska stå egentligen, jag vet vart jag står, jag vet vart jag ska, jag vet vad som måste göras bara inte hur jag ska göra det, jag vet vad jag vill, hur jag ska lösa det jag vill men bara inte hur jag ska hantera det just nu.
Det ända jag vet just nu är att jag hatar dig för hon förtjänar inte det här.
Things i´ve seen - Gangsta´s paradise
torsdag 2 oktober 2014
söndag 27 juli 2014
Deppig jävla söndag i Sthlm
"En deppig jävla söndag i Sthlm" aa precis så är det, sitter på balkongen för att kunna andas, få luft och möjligtvis tänka klart, men nej. Många gånger när man sitter för att hämta luft samla tankar och få nån form utav klarhet i huvudet så är det som att luften man är ute efter går på repeat. Det är ingen ny luft , inga tankar som samlas , ingen klarhet i de grumliga , gräsliga vattnet. Det är som att man bara sitter och väntar på att luften ska bli lättare att andas, önskar att tankarna kunde slås ihop utan att man behövde tänka och att klarheten bara skulle falla på plats , som att släppa ner en klor tablett i en pool , men istället är det som olja i en vatten pöl.
Har säkert suttit här i två timmar utan framsteg, på balkongen bredvid spelas de yatzy , man hör tärningarna kastas på borde och röster som mumlar och skrattar till ibland, mitt vin glas är nästan orört, jag har glömt bort att dricka de , inne står tv:n på de verkar vara en bra film men finner ingen koncentration för att ens försöka slå mig ner i den mjuka soffan och titta, svalorna flyger lågt pga ovädret som varit, luften är varm och tjock. Har väll rökt upp hela mitt cigg paket snart men va gör de, jag känner att jag behöver de, fast jag egentligen inte gör de.
Jag vet att jag måste sätta punkt, men kan inte fatta hur de kan vara så jobbigt, borde egentligen bara vara och göra de men de är verkligen inte lika enkelt att göra som att säga. Vinet har blivit ljummet av luften och smakar inte alls lika gott som de brukar göra när man känner såhär, det verkar inte vara något som stämmer idag. Önskar att de va en klor tablett i poolen istället för olja i vatten pölen , jag önskar jag kunde vara med dig så du fick mig på andra tankar, jag önskar jag kunde få sött istället för salt.
Tack och hej , jävla leverpastej.
måndag 19 maj 2014
Handikappad och uttråkad
Precis som rubriken lyder så är jag otroligt handikappad och uttråkad just nu, jag vet inte om jag har speciellt ont efter operationen fortfarande men är otroligt stel och svag i armar och mage.
Inte förrns om en vecka får jag lyfta eller anstränga bröstmusklerna men hur ska de gå när det behövs dammsugas, diskas, tvättas och lagas mat ? jag kommer nog dör en aning psykiskt av denna röra och smuts omkring mig, måste tvinga mig själv att kolla åt ett annat håll , men shit där låg det ju också en dammtuss. suck, jag vill bli läkt nu, vill kunna ta en dusch, borsta mitt hår och typ kunna sätta upp de i en tofs, men ska man vara fin får man lida pin vare någon som sa till mig en gång. du hade rätt då i alla fall.
Hur som helst, jag har faktiskt funderat på om det har varit värt de, men självklart är det ju de ! (eftersom man glömmer bort smärta rätt snabbt). Efter första natten satt jag och grät och önskade de ogjort när jag inte ens kunde gå upp ur sängen själv eller ens ta på mig en tröja själv, jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så svag och hjälplös, men va sjutton någon gång måste man väl göra de också !
Själva operationen va tydligen besvärlig då det hade varit väldigt trångt och "dåligt med utrymme" hade jag kunnat skratta när han sa det hade jag absolut vikt mig av skratt men istället grät jag bara fånigt nog, av både smärta och glädje antar jag, för då insåg jag att det hade gått, det var klart, jag hade gjort de! Det jag aldrig trodde skulle bli av hade blivit av och nu satt jag här, med olidlig smärta men iaf ett par sjyssta tuttar. haha .
Måste tacka min kära F som va med mig innan operationen som moraliskt stöd, hade jag inte haft dig vet jag inte om jag hade sprungit därifrån för den nervositeten va obeskrivlig, efter att Örjan Gibbe hade ritat linjerna visaste jag att det var nära, när vi sen sa hejdå i mitt rum och dem tog in mig till operations salen så skakade jag, dem bad mig lägga mig på britsen i de iskalla rummet och som tur va fick jag ett jätte mysigt duntäcke över mig. Dem va två inne i rummet, en tjej som höll min ena arm och en kille som höll den andra, killen visste jag skulle köra sövnings processen så han vågade jag inte fokusera på istället fick ja svara på några enkla frågor från tjejen.
först frågade hon vad jag hette och jag svarade såklart, därefter frågade hon om jag kunde berätta när jag föddes, jag minns att jag tyckte de va en konstig fråga, men svarade: nittonhundra. . nittonhundra.. nej jag kommer inte hinna !
Sen som ni säkert förstår somnade jag, hahah lite komiskt att jag förstod att jag inte skulle hinna säga hela mitt personnr.
Sen vaknade jag upp på uppvaket med nåt irriterade i näsan som jag ville slita ut direkt men insåg att jag inte kunde röra armarna, nån jäkla tuss som gjorde skit ont och i ena hörnet låg en tjej och skrek av smärta, en kräktes och där låg jag och kunde inte släppa tankarna på den där jävla tussen och hur mycket jag ville ha ut den ! tillslut tog dem ut den och tog mig till rummet där jag log avdomnad resten av kvällen natten och morgonen.
och nu är jag bara jäkligt uttråkad och handikappad .
Inte förrns om en vecka får jag lyfta eller anstränga bröstmusklerna men hur ska de gå när det behövs dammsugas, diskas, tvättas och lagas mat ? jag kommer nog dör en aning psykiskt av denna röra och smuts omkring mig, måste tvinga mig själv att kolla åt ett annat håll , men shit där låg det ju också en dammtuss. suck, jag vill bli läkt nu, vill kunna ta en dusch, borsta mitt hår och typ kunna sätta upp de i en tofs, men ska man vara fin får man lida pin vare någon som sa till mig en gång. du hade rätt då i alla fall.
Hur som helst, jag har faktiskt funderat på om det har varit värt de, men självklart är det ju de ! (eftersom man glömmer bort smärta rätt snabbt). Efter första natten satt jag och grät och önskade de ogjort när jag inte ens kunde gå upp ur sängen själv eller ens ta på mig en tröja själv, jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så svag och hjälplös, men va sjutton någon gång måste man väl göra de också !
Själva operationen va tydligen besvärlig då det hade varit väldigt trångt och "dåligt med utrymme" hade jag kunnat skratta när han sa det hade jag absolut vikt mig av skratt men istället grät jag bara fånigt nog, av både smärta och glädje antar jag, för då insåg jag att det hade gått, det var klart, jag hade gjort de! Det jag aldrig trodde skulle bli av hade blivit av och nu satt jag här, med olidlig smärta men iaf ett par sjyssta tuttar. haha .
Måste tacka min kära F som va med mig innan operationen som moraliskt stöd, hade jag inte haft dig vet jag inte om jag hade sprungit därifrån för den nervositeten va obeskrivlig, efter att Örjan Gibbe hade ritat linjerna visaste jag att det var nära, när vi sen sa hejdå i mitt rum och dem tog in mig till operations salen så skakade jag, dem bad mig lägga mig på britsen i de iskalla rummet och som tur va fick jag ett jätte mysigt duntäcke över mig. Dem va två inne i rummet, en tjej som höll min ena arm och en kille som höll den andra, killen visste jag skulle köra sövnings processen så han vågade jag inte fokusera på istället fick ja svara på några enkla frågor från tjejen.
först frågade hon vad jag hette och jag svarade såklart, därefter frågade hon om jag kunde berätta när jag föddes, jag minns att jag tyckte de va en konstig fråga, men svarade: nittonhundra. . nittonhundra.. nej jag kommer inte hinna !
Sen som ni säkert förstår somnade jag, hahah lite komiskt att jag förstod att jag inte skulle hinna säga hela mitt personnr.
Sen vaknade jag upp på uppvaket med nåt irriterade i näsan som jag ville slita ut direkt men insåg att jag inte kunde röra armarna, nån jäkla tuss som gjorde skit ont och i ena hörnet låg en tjej och skrek av smärta, en kräktes och där låg jag och kunde inte släppa tankarna på den där jävla tussen och hur mycket jag ville ha ut den ! tillslut tog dem ut den och tog mig till rummet där jag log avdomnad resten av kvällen natten och morgonen.
och nu är jag bara jäkligt uttråkad och handikappad .
söndag 26 januari 2014
Uppriktigt sagt trött
Förlåt, jag är ledsen, ursäkta, det va absolut inte meningen.
varför säger man förlåt så ofta som man gör, även om det inte alltid är ordet förlåt så är det egentligen det man menar.
Jag är faktiskt uppriktigt sagt trött på att höra det, tänk om man kunde få höra en komplimang lika ofta som man får höra en ursäkt, tänk va mycket bättre 50% av befolkningen skulle må då.
Oftast så betyder inte ett förlåt någonting nu mera, det är för uttjatat, det är ungefär som barnet och vargen storyn, den som handlar om att ett barn ska hålla vakt efter en varg och skojar hela tiden om att vargen kommer, vargen kommer, byn kommer springandes och är livrädda och barnet "bara skojade" tillslut är det ju ingen som tror på än och tillslut kom vargen på riktigt.
och oftast när man hör ett förlåt om en viss sak som hänt, så upprepas det ofta i alla fall och det är ju ett prakt exempel på att man inte menade ett strunt av det man egentligen sa, eller så har man bara extremt svårt att lära sig av sina misstag. märkligt , för det finns även dem som inte säger ett ord, dem som bara vräker ur sig saker och en vecka senare kommer tillbaka som om inget hade hänt, måste nästan erkänna att det är värre ifs, men dem som inte säger nåt kan nog helt enkelt inte svälja sin stolthet tillräckligt eller så känner dem att om denne skulle sagt förlåt varje gång den strulade till det skulle man ändå inte bry sig om det.
Jadu, de där kan spekuleras ett tag, det kanske är lika bra att fråga dem som verkligen aldrig ber om ursäkt för idiotiska saker varför dem helt enkel inte gör det ?
Undra om dem klarar av att bli ställda mot väggen, jag tvivlar på det, iaf om jag skulle fråga dem som jag syftar på här. det återstår att se.
Tracy Chapman - Broken
varför säger man förlåt så ofta som man gör, även om det inte alltid är ordet förlåt så är det egentligen det man menar.
Jag är faktiskt uppriktigt sagt trött på att höra det, tänk om man kunde få höra en komplimang lika ofta som man får höra en ursäkt, tänk va mycket bättre 50% av befolkningen skulle må då.
Oftast så betyder inte ett förlåt någonting nu mera, det är för uttjatat, det är ungefär som barnet och vargen storyn, den som handlar om att ett barn ska hålla vakt efter en varg och skojar hela tiden om att vargen kommer, vargen kommer, byn kommer springandes och är livrädda och barnet "bara skojade" tillslut är det ju ingen som tror på än och tillslut kom vargen på riktigt.
och oftast när man hör ett förlåt om en viss sak som hänt, så upprepas det ofta i alla fall och det är ju ett prakt exempel på att man inte menade ett strunt av det man egentligen sa, eller så har man bara extremt svårt att lära sig av sina misstag. märkligt , för det finns även dem som inte säger ett ord, dem som bara vräker ur sig saker och en vecka senare kommer tillbaka som om inget hade hänt, måste nästan erkänna att det är värre ifs, men dem som inte säger nåt kan nog helt enkelt inte svälja sin stolthet tillräckligt eller så känner dem att om denne skulle sagt förlåt varje gång den strulade till det skulle man ändå inte bry sig om det.
Jadu, de där kan spekuleras ett tag, det kanske är lika bra att fråga dem som verkligen aldrig ber om ursäkt för idiotiska saker varför dem helt enkel inte gör det ?
Undra om dem klarar av att bli ställda mot väggen, jag tvivlar på det, iaf om jag skulle fråga dem som jag syftar på här. det återstår att se.
Tracy Chapman - Broken
.....................................
You want to be the one
Made over be your own
Before and after
And a supermarket
Beauty in a bottle queen
Who'll one day grace a check-out counter
Magazine front cover
Though the fine print reads
The picture makes a promise
The flesh lets it be broken
The picture makes a promise
The flesh lets it be broken
Lets it be broken
Broken
Broken
When your life is never what you wanted
Not even halfway normal
Just tarnished and soiled
When in your reach
A framed and frozen moment
So far from perfection
Not truth or transcendence
Will set you free
Still you don't believe
The picture makes a promise
The flesh lets it be broken
The picture makes a promise
The flesh lets it be broken
torsdag 16 januari 2014
Lycka, sorg och liv
December månad har alltid varit en tung, jobbig och krävande månad. Den innefattar julfirande lång helger, födelsedagar osv, såna månader ska egentligen inte vara jobbiga och tuffa, de ska vara något man faktiskt längtar till, något man ser framemot, något man njuter av. Det har inte alltid varit så för mig, det kanske va så när man var liten och slapp tänka på allt eller rättare sagt när man inte hade något tufft att tänka på, många gånger tror jag att jag lagt en massa bakom mig , att jag gått vidare och släppt situationer bakom mig, men sen kommer vissa stunder då jag inser att så är inte fallet, många gånger inser jag att på det sättet jag växt upp och på det sättet jag har blivit behandlad och behandlat gjort att jag är den jag är i vissa situationer och tråkigt nog är jag inte ett dugg stolt över dem situationerna, de kan vara situationer då jag inte kan kontrollera mitt temperament, de kan vara situationer då jag bara skjuter dem som står mig närmst så långt ifrån mig att jag mister dem, situationer där jag inte visar den uppskattning jag faktiskt känner.
Kan ses som små saker som är lätta att ändra på, absolut men det är inte därför jag skriver det här, anledningen till att jag skriver det just här är för att det är mina tankar och mina erfarenheter, för många gånger har jag frågat mig själv varför jag gör såhär och något som slagit mig då är att det finns en anledning till det och det finns en anledning till allt. medvetet eller omedvetet så spelar små och stora saker in i våra liv, negativt eller positivt.
December denna månad var en underbar månad men samtidigt en smärtsam, men jag kom underfund med saker jag inte gjort tidigare eller jo men inte alls på samma sätt som nu.
Jag firade min jul 30 mil från Sthlm, med världens underbaraste människor, familjen R. jag är så otroligt tacksam över att få ha dem i mitt liv, otroligt tacksam för att dem alltid finns där och ställer upp, att dem förstår och inte dömer, att dem älskar än för den man är, för det är någonting jag aldrig kommer att ta för givet.
Jag hade det underbart och ni gjorde det lättare för mig att ta ett beslut som jag är tvungen att ta för att kunna gå vidare.
Några dagar efter julafton är det dags för min födelsedag, 22 år, tänk va tiden går fort. Jag väntade hela dagen på ett samtal som aldrig kom, precis som förra året, året innan det och året innan det. Hela dagen gick jag och väntade på det samtalet, de samtalet från min pappa som aldrig kom, egentligen förstår jag inte varför jag hoppades på att kanske skulle ringa detta år istället, jag menar han fyller år dagen efter mig så att "glömma bort" är inte så enkelt. Sen handlar det inte om att han ska ringa och gratta mig, det handlar mer om att jag är din dotter , du är min pappa vare sig vi vill det eller inte, kom igen , steppa upp och ta lite ansvar, varför var det bara jag som alltid hörde av mig, bara jag som alltid ringde på din födelsedag och inte ens då fick ett grattis i efterskott, varför hörde jag alltid av mig på farsdag, julafton, nyår, påsk - jo! för att jag älskar dig! för att jag bryr mig om min pappa, för att jag en gång sett upp till dig, för att du en gång va den ända jag hade, du va den ända som alltid lyssnade och förstod, du va den som ställde upp när jag rymde från fosterhem, när jag inte orkade utan dig så fanns du där.
Nu är allt annorlunda, nu har vi inte pratat med varann på två år, nu vill jag inte älska dig som jag en gång gjort, nu vill jag inte sitta och gråta på min födelsedag på grund av att du inte bryr dig, på grund utav att du älskar något annat så mycket mer. något annat som jag aldrig mer vill ha med att göra, något annat som bara förstör relationer, familjer och liv. "något annat" har tagit alldeles för många vänner ifrån mig, den har tagit min pappa ifrån mig och även min bror.
Vill aldrig se det mer, vill aldrig ha det nära mig en gång till och det beslutet jag tagit är det bästa jag gjort, jag tänker inte ha människor i mitt liv som bara är ute efter att stjäla energi, jag tänker heller inte ha "något annat" i mitt liv som bara är ute efter att förstöra relationer, familjer och liv.
Det är tragiskt och sorgligt att droger ska få förstöra så mycket, att det ska få ta så många människor ifrån oss. för den får göra det så länge det inte finns någon som säger emot.
Kan ses som små saker som är lätta att ändra på, absolut men det är inte därför jag skriver det här, anledningen till att jag skriver det just här är för att det är mina tankar och mina erfarenheter, för många gånger har jag frågat mig själv varför jag gör såhär och något som slagit mig då är att det finns en anledning till det och det finns en anledning till allt. medvetet eller omedvetet så spelar små och stora saker in i våra liv, negativt eller positivt.
December denna månad var en underbar månad men samtidigt en smärtsam, men jag kom underfund med saker jag inte gjort tidigare eller jo men inte alls på samma sätt som nu.
Jag firade min jul 30 mil från Sthlm, med världens underbaraste människor, familjen R. jag är så otroligt tacksam över att få ha dem i mitt liv, otroligt tacksam för att dem alltid finns där och ställer upp, att dem förstår och inte dömer, att dem älskar än för den man är, för det är någonting jag aldrig kommer att ta för givet.
Jag hade det underbart och ni gjorde det lättare för mig att ta ett beslut som jag är tvungen att ta för att kunna gå vidare.
Några dagar efter julafton är det dags för min födelsedag, 22 år, tänk va tiden går fort. Jag väntade hela dagen på ett samtal som aldrig kom, precis som förra året, året innan det och året innan det. Hela dagen gick jag och väntade på det samtalet, de samtalet från min pappa som aldrig kom, egentligen förstår jag inte varför jag hoppades på att kanske skulle ringa detta år istället, jag menar han fyller år dagen efter mig så att "glömma bort" är inte så enkelt. Sen handlar det inte om att han ska ringa och gratta mig, det handlar mer om att jag är din dotter , du är min pappa vare sig vi vill det eller inte, kom igen , steppa upp och ta lite ansvar, varför var det bara jag som alltid hörde av mig, bara jag som alltid ringde på din födelsedag och inte ens då fick ett grattis i efterskott, varför hörde jag alltid av mig på farsdag, julafton, nyår, påsk - jo! för att jag älskar dig! för att jag bryr mig om min pappa, för att jag en gång sett upp till dig, för att du en gång va den ända jag hade, du va den ända som alltid lyssnade och förstod, du va den som ställde upp när jag rymde från fosterhem, när jag inte orkade utan dig så fanns du där.
Nu är allt annorlunda, nu har vi inte pratat med varann på två år, nu vill jag inte älska dig som jag en gång gjort, nu vill jag inte sitta och gråta på min födelsedag på grund av att du inte bryr dig, på grund utav att du älskar något annat så mycket mer. något annat som jag aldrig mer vill ha med att göra, något annat som bara förstör relationer, familjer och liv. "något annat" har tagit alldeles för många vänner ifrån mig, den har tagit min pappa ifrån mig och även min bror.
Vill aldrig se det mer, vill aldrig ha det nära mig en gång till och det beslutet jag tagit är det bästa jag gjort, jag tänker inte ha människor i mitt liv som bara är ute efter att stjäla energi, jag tänker heller inte ha "något annat" i mitt liv som bara är ute efter att förstöra relationer, familjer och liv.
Det är tragiskt och sorgligt att droger ska få förstöra så mycket, att det ska få ta så många människor ifrån oss. för den får göra det så länge det inte finns någon som säger emot.
lördag 21 december 2013
Många gånger
Många gånger händer det, men blir jag starkare, ja kanske, det kanske är precis det jag blir nu.
Cuz it´s better if you stay away, it´s better of this way .
Panik ångest kanske inte säger många mycket och känslan utav den är svår att förklara, det kryper i armar, ben, mage och framförallt bröstet, allt blir mindre runt om kring än, det kryper så mycket att man försöker trycka sig själv mot bröstet för att förhindra det, det går inte andas, det går inte att tänka, luften tar slut inom dig, du hyperventilerar och tårarna bara rinner.
Många gånger händer det, men den här gången ska jag bli starkare.
tisdag 19 november 2013
Människor med maktbegär
Kan det finnas nåt värre än människor med maktbegär? Någon som får en högre plats och plötsligt måste bli en typ av översättare som skriker ut tyst i klassen sätt er på plats? kanske dags att nån måste spräcka den lilla bubbla som bara växer och växer runt om dig.
Så vidrigt att en så härlig människa blir så äcklig av en roll, trycker ner, sätter sig över, är arrogant och har ingen känsla för med mänsklighet, bryr man sig bara ytligt så behöver man inte bry sig överhuvudtaget.
Väldigt onödigt och väldigt tråkigt.
Synd på en sån stark människa.
We have a word for that, Din jävla idiot !
Så vidrigt att en så härlig människa blir så äcklig av en roll, trycker ner, sätter sig över, är arrogant och har ingen känsla för med mänsklighet, bryr man sig bara ytligt så behöver man inte bry sig överhuvudtaget.
Väldigt onödigt och väldigt tråkigt.
Synd på en sån stark människa.
We have a word for that, Din jävla idiot !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)