Handikappad och uttråkad

Precis som rubriken lyder så är jag otroligt handikappad och uttråkad just nu, jag vet inte om jag har speciellt ont efter operationen fortfarande men är otroligt stel och svag i armar och mage.
Inte förrns om en vecka får jag lyfta eller anstränga bröstmusklerna men hur ska de gå när det behövs dammsugas, diskas, tvättas och lagas mat ? jag kommer nog dör en aning psykiskt av denna röra och smuts omkring mig, måste tvinga mig själv att kolla åt ett annat håll , men shit där låg det ju också en dammtuss. suck, jag vill bli läkt nu, vill kunna ta en dusch, borsta mitt hår och typ kunna sätta upp de i en tofs, men ska man vara fin får man lida pin vare någon som sa till mig en gång. du hade rätt då i alla fall.

Hur som helst, jag har faktiskt funderat på om det har varit värt de, men självklart är det ju de ! (eftersom man glömmer bort smärta rätt snabbt). Efter första natten satt jag och grät och önskade de ogjort när jag inte ens kunde gå upp ur sängen själv eller ens ta på mig en tröja själv, jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så svag och hjälplös, men va sjutton någon gång måste man väl göra de också !

Själva operationen va tydligen besvärlig då det hade varit väldigt trångt och "dåligt med utrymme" hade jag kunnat skratta när han sa det hade jag absolut vikt mig av skratt men istället grät jag bara fånigt nog, av både smärta och glädje antar jag, för då insåg jag att det hade gått, det var klart, jag hade gjort de! Det jag aldrig trodde skulle bli av hade blivit av och nu satt jag här, med olidlig smärta men iaf ett par sjyssta tuttar. haha .

Måste tacka min kära F som va med mig innan operationen som moraliskt stöd, hade jag inte haft dig vet jag inte om jag hade sprungit därifrån för den nervositeten va obeskrivlig, efter att Örjan Gibbe hade ritat linjerna visaste jag att det var nära, när vi sen sa hejdå i mitt rum och dem tog in mig till operations salen så skakade jag, dem bad mig lägga mig på britsen i de iskalla rummet och som tur va fick jag ett jätte mysigt duntäcke över mig. Dem va två inne i rummet, en tjej som höll min ena arm och en kille som höll den andra, killen visste jag skulle köra sövnings processen så han vågade jag inte fokusera på istället fick ja svara på några enkla frågor från tjejen.
först frågade hon vad jag hette och jag svarade såklart, därefter frågade hon om jag kunde berätta när jag föddes, jag minns att jag tyckte de va en konstig fråga, men svarade: nittonhundra. . nittonhundra.. nej jag kommer inte hinna !
Sen som ni säkert förstår somnade jag, hahah lite komiskt att jag förstod att jag inte skulle hinna säga hela mitt personnr.

Sen vaknade jag upp på uppvaket med nåt irriterade i näsan som jag ville slita ut direkt men insåg att jag inte kunde röra armarna, nån jäkla tuss som gjorde skit ont och i ena hörnet låg en tjej och skrek av smärta, en kräktes och där låg jag och kunde inte släppa tankarna på den där jävla tussen och hur mycket jag ville ha ut den ! tillslut tog dem ut den och tog mig till rummet där jag log avdomnad resten av kvällen natten och morgonen.

och nu är jag bara jäkligt uttråkad och handikappad .