En del av ett liv

Till att börja med har mitt liv kanske inte varit en dans på rosor, men mina senaste månader med Zvea var nog både min och hennes räddning.
Det känns konstigt, ensamt och tomt, som att någon har tagit ett barn ifrån mig, det är utan tvekan smärtsammare      än när min pojkvän lämnade mig efter 2 år.
Jag har inte varit såhär knäckt på väldigt länge, jag hade så stora planer för henne eller inte bara henne, utan oss.
Alla älskade henne, hon blev en del i familjen, en del av mig och nu är den delen av mig borta. Kunde inte ens tänka tanken på att det skulle sluta såhär! Jag skulle aldrig medvetet göra någonting för att hon inte skulle ha det bra, jag tänkte alltid på henne i första hand, som sagt hon va som mitt barn.

Nu känns allt bara hopplöst, tomt och meningslöst. Kan inte förstå hur stor del hon blev av mitt liv på bara några månader, jag vet att jag är en stark person men jag har också starka känslor, jag får ofta skuld känslor för egentligen ingenting, jag gråter typ till alla filmer jag sett (för utom komedi, såklart!) jag känner medkänsla och empati för människor, ibland till och med dem ja inte ens känner! jag tycker lätt om människor och har svårt att tycka illa om dem, såvida de inte har hänt nåt allvarligt.
Jag är med andra ord mänsklig, alla människor har känslor mer eller mindre, i mitt fall mer.

Gah, jag kan inte sluta tänka på henne och tanken på att hon inte ligger med sitt huvud i mitt knä som hon alltid gjorde när jag bloggade, tanken på att inte höra hennes roliga snarkningar när vi skulle sova, att hon inte flyger upp ur sängen så fort en hund är med på tv:n, ingen som morrar när det låter ute i porten och ingen som tröstar mig när jag är ledsen, ingen som peppar mig till max när jag är glad, ingen som dansar med mig, ingen som hoppar upp/ nästan välter mig för att ge en puss. Jag skulle kunna fortsätta i dagar, men ni förstår säkert min poäng.
Jag ringde till hundar utan hem i morse och pratade med en utav kvinnorna som var med och hämtade henne, jag förklarade hur det låg till och berättade hur jag kände, bad också om ursäkt för vissa händelser som uppstod när dem skulle hämta henne.
Jag sa också att om jag skulle få henne tillbaka, rättare sagt få en till chans så skulle ingen i världen bli lyckligare än jag. Jag förklarade allt så som jag nu förklarat för "er".
Nu hoppas jag bara att dem förstår, jag skulle göra allt för att få henne tillbaka, ja skulle kriga mot vad som helst!



Från hjärtat