Så är det

Nu sitter jag här med pennan och pappret framför mig och hoppas att detta försök ska funka, fast jag tvivlar. jag vill bara göra mig förstådd till dig, jag vill att du ska förstå varför jag gjort som jag gjort, varför jag sagt vad jag sagt och varför jag nu känner så som jag känner.
Jag begär inte att du ska förlåta mig, jag ber om att du ska lyssna på mig och försöka förstå mig, för just nu när du bara struntar i mig och ignorerar mig så får jag inte ens chansen att förklara mig, chansen att berätta varför.

Såhär är det, jag ska vara helt ärlig.

Du är den ända som känner mig innan och utan, du är den ända som vet allt, du är den ända som skulle förstå mig, om du lät mig förklara. Du är min andra halva, du betyder mer än resten av familjen, du betyder mer än livet, skulle jag behöva välja så skulle du alltid gå först, jag skulle göra allt för dig, jag skulle offra allt.

Jag vet också att jag gjort dig otroligt besviken och att du blivit otroligt sårad över mitt val och mina handlingar, det är ingenting jag kan göra ogjort nu, alla gör misstag, alla gör fel i livet och ingen är perfekt och det vet du, likaväl som jag.
Men nu får det räcka, ge mig en chans att säga förlåt, en chans som gör att ja kan få visa hur ledsen jag är över att det blivit såhär mellan oss.
Jag vet inte hur du mår, jag vet inte vad du gör, fick höra att du flyttat och jag hoppas det gick bra och att ni trivs bättre nu, får ofta höra att du mår bra, men man ska inte tro allt man hör och heller inte säga allt man vet, så jag tror dem inte. Jag vet att du är som jag, en periodare, vet att det kan va på topp ena dagen för att sen nå botten nästa dag.
Hur som helst så är iaf inte det här en period för mig, det här är ett liv utan dig och det är skit! jag vill inte ha det så, klarar inte av att ha det så, panik-ångesten har kommit tillbaka, drömmarna, livslusten försvann för några månader sen, tappar jag någonting i golvet så slutar det oftast med att jag sitter med armarna kring mina knän och gråter, inte för att nåt gått sönder utan för att jag går i konstant sorg.
jag tror inte att du vet hur mycket du gjort för mig genom att bara finns där, hur mycket dina ord läcker mina sår, hur mycket ett "hur mår du?" från just dig betyder.

Det har aldrig funnits ett mellanrum mellan oss, inget osagt eller nåt vi inte vetat. Du har varit där och jag har varit här men vi har alltid haft varandra, jag har alltid kunnat lägga huvudet mot din axel och sagt "fan va jobbigt" du har alltid kramat om mig och sagt "Det löser sig syrran"




"It shouldn't have happened but you let it
Now you're down on the ground screaming medic
The only thing that comes is the post-traumatic stresses
Shields, body armors and vests
Don't properly work, that's why you're in a locker full of hurt"