Ta en break

Snart slutar jag försöka, snart orkar jag inte lägga mer energi.
Jag blir så sjukt utmattad och trött på att inte veta in eller ut, att behöva välja sina tankar för att inte gå in i vägen, kontrollera de som går !
Men det går ju inte, ja orkar inte behöva gå runt och le när jag inte känner för det, orkar inte svara på frågan om hur jag mår, för svaret blir ändå nästan alltid en lögn, en lögn om att jag mår bra, bara för att slippa följande frågor om, är det nåt som har hänt ? nej måste de ha hänt något nu bara för att jag mår piss !

Fan, låt mig vara så går det över till slut, jag kan inte vara på topp jämt, men jag kan heller inte vara den som aldrig tömmer den ryggsäck som är fylld med bly, ibland måste jag stanna upp och ta en break.
Vägen jag vandrar är lång och utan dig vid min sida är den änu längre.

retuch by me

Retuch art by me

Linda Schou and Fanny Schou 

När min barbie tappade sitt ben

Det finns så mycket mer att le för!

Jaha, då var det dags igen att sätta sig här och skriva ner några rader av känslor och tankar.

Helgen gick fort, precis som livet och precis som allt annat som man hellre skulle vilja njuta lite mer av, för även om livet kan tyckas vara ett helvete många gånger så går det fort, det springer förbi som ett maraton lopp och många gånger så står vi bara på sidan av och tittar på. Jag vill inte stå på sidan av, jag vill leva i den lilla leken som livet leker med mig, men många gånger är det svårt, många gånger vill man bara dra sitt tjocka täcke över huvudet och kvävas, medans andra gånger vill man stänga sig ur sängen och dansa iväg till något av betydelse.
 Men oftast är det inte så, för oftast ligger man där med täcket över huvudet och gråten i halsen.
Men vi gråter inte, för den ända gången vi gråter är när den där lilla droppen gör att allt rinner över, man kommer till den punkten som gör att allt man  gjort i livet känns förgäves, varför väntar man alltid på den lilla droppen? för att man är stark, vi är dem vi är för att samhället eller kalla de omgivningen, formade oss till det, den slet in oss i många jobbiga situationer för att man skulle orka med dem änu mer jobbiga situationerna.
När jag var 6 år grät jag över att min barbie tappade sitt ena ben, när jag var 9 år grät jag över att jag inte fått tillräckligt med julklappar, när jag var 12 år grät jag för att mamma alltid va full, när jag var 14 längtade jag hem, när jag var 15 längtade jag efter pappa, när jag var 19 år grät jag för att min absolut bästa vän lämnade oss. Det fanns alltid en anledning till att gråta, en anledning till att det var jobbigt.
Livet är jobbigt men va fan ! jag skulle inte hellre vilja sitta i mitt radhus med 4 ungar, en perfekt man och ha fett med cash. Istället vill jag bara tacka dem som ställt till det för mig, tacka dem som gjort livet till ett helvete, för det har bara gjort mig till en så mycket bättre och starkare människa idag.

För jag vet vart jag vill och jag vet vart jag ska och viktigast av allt, jag vet vilka jag har med migoch jag vet att det finns mer att le för!


Lars winnerbäck- kom ihåg mig då